Värkarna höll i sig hela dagen. Jag hade gått tre dagar över tiden och var väldigt förväntansfull. NU var det nog dags... Men så slutade det tvärt och jag fick konstatera att det bara var förvärkar:-(
När vi kom hem ringde Dick till min mamma för att förbereda henne. Nu kom värkarna med fem minuters mellan rum ungefär men de höll inte i sig så länge tyckte jag. Jag satte på TENS:en som var suverän. Det var förmodligen tack vare / på grund av den som jag inte fattade att jag hade passerat latensfasen för länge sedan :-)
Mormor Karin kom strax före 18 och då höll jag på att packa förlossningsväskan med det sista. Lördagsgodiset åkte med och en flaska coca-cola. Jag ringde BB Stockholm som sa att jag kunde avvakta om jag ville, men att jag var välkommen när som helst. Jag tyckte att det kändes lite blött i byxorna och undrade om det läckte fostervatten. David föddes efter igångsättning med värkstimulerande dropp så det här var en helt ny upplevelse för mig, att gå hemma och räkna värktider och sånt. På så sätt var jag ju lika ovan som en förstagångsföderska.
Under tiden stod Dick och stekte kött men det gick inte så bra för mig att äta för jag var tvungen att springa från bordet med väldigt täta mellanrum. Min mamma föreslog att jag skulle ta det lugnt i soffan ett tag i stället, men jag hann bara precis slå mig ner där så *poff* gick vattnet och nu undrade jag inte längre om det verkligen var vattnet som gått. Det fullkomligen forsade. Och jag som precis hade tvättat byxorna... Nu var klockan 18.45 och jag ringde BB Stockholm igen för att tala om att vi var på väg. Jag tog med några handdukar "i fall att" och satte mig i baksätet om jag skulle vara tvungen att röra på mig. Jag vet att jag tänkte det innan att det måste ju vara fruktansvärt jobbigt att sitta fastspänd i bilen med värkar. Men det var inget större problem, vilket jag förmodligen också kan tacka TENS:en för. Jag passade på att skicka ett SMS till några kompisar - "Nu åker vi in".
Dick körde fort och det var inte mycket trafik så vi var framme vid Danderyds sjukhus kl. 19.10. Tur att det inte var mitt i rusningen en måndagmorgon :-) Dick var lite osäker på vart vi skulle så vi irrade runt lite innan vi hamnade rätt. Väl inne började vi packa upp godis och CD-skivor, de satte på CTG-apparaten och jag hade TENS:en på max. Vi pratade om smärtlindring, att jag ville ha lustgas och gärna prova akupunktur också. Det visade sig att jag var öppen 5-6 cm och jag tänkte att då är det nog några timmar kvar och nu gjorde det ONT. Hur skulle jag orka? Lustgasen hjälpte en del också, fast jag var säker på att Dick hade varit där och skruvat så det var för lite lustgas. Han provade också lite lustgas, som kompensation för det uteblivna lördagsvinet ;-)
Jag hade fått en gåstol att hänga på, det var skönt att avlasta lite och kunna luta sig framåt under en värk. Jag var tvungen att skruva ner TENS:en mellan värkarna för att den skulle ha någon effekt nu och jag ställde mig på knä i sängen för det kändes rätt. Barnmorskan kom in och sa "hej då, vi ses imorgon" för hon skulle gå av sitt pass. "Ja, om inte bebisen hinner komma innan du går hem" sa Dick. Efter en liten stund märkte jag att det kom ganska mycket blod och ringde på klockan för att höra om det var normalt. Det var det.
Fy fan vad ont det gjorde nu, jag visst inte vart jag skulle ta vägen. Rätt vad det var kände jag mig väldigt bajsnödig rent ut sagt, och förstod då att barnet måste vara väldigt långt nere. Jag började krysta och Dick ringde på klockan igen för att påkalla lite uppmärksamhet så där på slutet. In kom samma barnmorska som sagt hej då för ett tag sedan... Nu var det bara för henne att tända i taket och dra fram vagnen med förlossningstillbehör för att vara beredd när vår bebis nu skulle ut. Och det gick fort. I journalen (som av naturliga skäl är väldigt kort) står att krystvärkarna startade 21.05 och att barnet föddes 21.12, för det var då Knut tittade ut, och vi fick se att vi hade fått ännu en son! Vilken fin liten pojke, han såg precis ut som David gjorde när han var nyfödd tyckte jag. Han skrek och fäktade med armar och ben när jag tog upp honom på magen, men han blev inte nöjd med det utan han ville amma på en gång. Bland det första jag tänkte på var att det var så ljust så jag bad att de skulle släcka taklampan. Sedan sa barnmorskan hej då igen, för hon skulle ju hem, och efter ett tag kom nattpersonalen med fikabricka. Fast innan hade ju så klart moderkakan kommit ut och de hade kollat en sväng där nere och konstaterat att jag inte hade några bristningar alls!
Jag duschade och vi gick över till ett annat rum där det fanns dubbelsäng, men inte kunde man sova mycket den natten :-) Det var så mycket känslor som snurrade i kroppen och så mycket som hade hänt på bara en dag, och nu låg en liten kille och snusade i sängen bredvid mig och jag kunde bara ligga och titta och lukta på honom. Hans pyjamas i storlek 50 var på gränsen till för liten, för han var 53 cm lång och vägde 3635 g. Huvudomfånget var 35 och apgarpoängen först 9 och sedan 10 och han var (och är) som sagt otroligt fin!
Jag är så glad att jag kan tänka tillbaka på min andra förlossning med ett leende på läpparna och konstatera att det blev nästan precis som jag hade önskat, förutom att jag inte hann med akupunkturen då :-)
Fredag 18 januari 2002
Det började redan på natten mellan torsdag och fredag. Värkarna började komma tätare och tätare och kändes ordentligt. När Dicks väckarklocka ringde på morgonen sa jag till honom att han nog inte skulle till jobbet för nu skulle vi få träffa vår bebis snart. "Skönt", sa han - och somnade om...
Lördagen den 19 januari 2002
På lördagen började jag tappa tålamodet. Förvärkarna fortsatte i jämn takt, varken mer eller mindre, och jag tänkte att det kunde väl hålla på så ett tag. Jag var rastlös så vi åkte till Jysk bäddlager i Sickla på eftermiddagen för att köpa en babyfilt och lakan. Det fanns ljusblå, rosa och vita filtar. När jag stod där och valde färg (det blev en vit...) så kände jag att nu gjorde det ONT. Jag fick passa in ett värkuppehåll när jag skulle betala för jag kunde inte prata under en värk. Jag trodde ändå fortfarande att det bara var förvärkar och vi bestämde oss för att åka och handla lite lördagsmiddag och lördagsgodis. Dick gick in själv i affären och David och jag satt kvar i bilen. Då var klockan kvart över fyra och jag kände plötsligt att "oj då, nu är det nog på riktigt!" Jag började skratta lite för mig själv och det pirrade i hela kroppen.
